Expectations

Study study study 

Jag var på responssamtal igår, angående min berättelse jag skrev på svenskan förra terminen. Betyget blev precis som väntat ett C. Även om alla vad jag vet än i alla fall, fick högre resultat brydde jag inte mig så mycket.  Nu lite senare kom jag på, varför ska jag nöja mig? Skillnaden mellan de andra som får högre betyg än jag är inte att de är mycket smartare (vissa är ju det dock), bara att de anstränger sig mer. De lägger ner timmar med att få ihop ett bra arbete, jag blir glad om jag ens klarar det. Visst, C är ett jättebra betyg och blablabla. MEN jag kan bättre! Jag trodde inte det ner jag skrev min berättelse. Innan jag ens öppnat dokumentet lade jag ribban. Bara för att alla andra resultat jag fått på tidigare berättelser har varit dåliga. Det är inte det att jag är dålig på attskriva, grejen är att jag intalar mig att jag är det. Det handlar bara om ett självförtroende som inte är så bra längre. 

 

Vill också säga att över denna ynka uppgift tänker jag inte gråta. Det är passerat och jag gjorde ett misstag och underskattade mig själv. Jag kommer inte kunna få A i Svenska 1. Möjligtvis ett B, men inte A. Tråkigt. Irriterande. Inte mer än så. Jag ska inte gå på Harvard, Yale eller Princeton så det löser sig väl.

 

Vad kan jag då lära mig i framtiden? Jo, jag ska sätta HÖGRE krav på mig själv. De som säger att jag redan gör det, har ingen aning vad de snackar om. Jag mår bra av höga krav. Det är då jag presterar bra, och det leder till välmående hos mig. Hela ettan har jag klarat mig på grund av tidigare erfarenheter, kunskap jag fått under högstadieåren, det går inte längre. Jag måste utvecklas. Så om det betyder fredagskvällar bestående av matteböcker och kinesiska glosor får jag acceptera det. 

 

Och höga krav är inte detsamma som orimliga krav. Jag ska inte begära att jag klarar att hoppa 1,30 på höjdhopp för det är i stort sett omöjligt för mig. Men inte ska jag ha ett C som mål när jag har kapacitet för att fixa ett A.

 

Sammanfattning: man ska göra sitt bästa och tro på sig själv, och om man misslyckas är det inte hela världen! 

 

 


Alla ni som inte har valt gymnasium än!

Måste bara göra reklam för min grymma skola!
Som ni vet (i alla fall ni som har läst presentationen) läser jag ekonomi på ProCivitas Privata Gymnasium i Malmö. 
I drygt tre månader har jag varit elev där och har aldrig trivts så bra på något ställe förut. 
 
När jag gick i åttan/nian ville jag verkligen inte börja gymnasiet. Jag övervägde till och med att gå om nian. Det var nog mest för att jag var rädd. Rädd för att inte passa in, för att det skulle bli svårt, och för att det kunde bli tråkigt. Jag inser nu hur fel jag hade. Så alla nior, ha inte ångest över gymnasievalet! Det kommer att lösa sig.
 
Mer om min skola. Vi är cirka 550 elever så det är en liten skola där de flesta känner varandra. För mig är nästan alla okända dock, men det beror på att jag bor så långt ifrån Malmö man kan komma typ, haha. Lärarna är verkligen jättebra, lektionerna är strukturerade och man lär sig asmycket (till skillnad från i grundskolan). Lokalerna är väldigt fina och ljusa, matsalen är mysig och det är aldrig stökigt. Maten kan man skriva en hel bok om, bättre än på resturang till och med! Ofta får vi efterrätt också, vilket kan vara paj, donuts, cupcakes eller pannkakor med grädde. Ibland bjuder elevkåren på våfflor eller som idag, chokladfontän med marshmallows och frukt. 
Det bästa med skolan är att det verkligen läggs tyngd på gemenskap och sådär. I början var vi i Kolboda på teambuilding-läger med klassen. Reciencorsfesten i AF-borgen med alla ProCivitas-ettor var en upplevelse det med, även om det regnade och jag inte kunde gå i mina Jefferys. Gud, det finns massor av mer minnen redan och det har bara gått en termin ändå. Själva skolan är ganska krävande periodvis, det måste man vara medveten om. Det går inte att bara slappa sig igenom de här tre åren, man behöver plugga en del. 
 
Ikväll har ProCivitas öppet hus, 17.30-20.00. Går ni i nian och är ni intresserade så åk dit vet jag. Låt er inte avskräckas av att det kan vara en bit att pendla, för tro mig, det är värt det!

Det går bra

Har varje kväll skrivit upp tre saker som jag har gjort bra under dagen. Det kan vara att jag har tagit det lugnt utan att stressa, pluggat bra eller klarat av något (som t.ex. sprutan). 
Dessutom har jag skrivit ner alla dåliga tankar och vänt dem till något bra.  Tanken "matteprovet gick åt helvete" har på papper blivit "matteprovet spelar ingen roll, jag är bra ändå".
Fett flummigt, jag vet haha. Men det hjälper faktiskt. Jag mår en gnutta bättre. Så jag tänker fortsätta hur töntigt det än är. 

Jag ska dit en dag!

Hej bloggen!
Jag hade tänkt att börja blogga igen på riktigt snart. Ska bara vänja mig först.
Sen har jag bestämt mig, jag ska verkligen jobba för en bättre självkänsla. Självförtroendet är det inget fel på egentligen, jag tror verkligen på mig själv och att jag kan klara av mycket! Grejen är att jag inte tycker att jag är lika mycket värd som alla andra. Jag ser ner på mig själv och har skapat ett slags självhat. Varje dag tänker jag "du förtjänar det inte, du är dålig, gör inte så, gör så, var bättre, misslyckas du är du värdelös" osv. 
Nu ska jag fan sluta med det. Vet inte hur, men det måste gå. Det tar nog ett tag, but it will be worth it. 
Så. Hoppas att ni mår bra och glöm aldrig att ni är bäst. Puss ♥
 

Reflektioner


Mår dåååligt igen. Matteprovet kan gå och dö för bra gick det inte. Religionen var i fel format också så jag fick fixa en massa, great! Nu är jag orkeslös och ska spendera kvällen med att vila och tycka synd om mig själv. Jag är inte alls nöjd med mig själv för tillfället och det tar på krafterna. Grejen är att det inte är mitt utseende det är fel på, utan det är min personlighet och den är så jävla mycket svårare att ändra på kan jag tala om. För jag är jag och så är det. Det spelar ingen roll hur jag ser ut för min insida kommer ändå att finnas där och förstöra. Så ni som säger att alla går efter utsidan, det stämmer fan inte har jag kommit på!! Åh vad jag önskar att jag vore någon annan. Gå och dö självkänsla. Eller vänta, du är ju redan död. Jag är så glad att jag har vänner ändå, utan dem är jag verkligen ingenting. Och min familj. Fast de har väl inget val, hatar mig själv för allt skit jag utsätter dem för. 
NEJ detta var inte meningen att bli sånt här deppinlägg men jag är rätt depp nu så det får ni ta. Åt lite choklad precis så nu mår jag en aning bättre. 
Hoppas ni har det bra, puss 
 

JAG VILL.

Vill ha bra betyg 
Vill blogga bra
Vill kunna göra ordentliga kullerbyttor
Vill lyckas
Vill vara social
Vill kämpa 
Vill bli sedd
Vill träffa mina vänner
Vill ha mer tid
Vill ha en mer användbar hjärna
Vill träna
Vill ha drömkroppen
Vill vara duktig på fotboll 
Vill ha bra kondition
Vill ha muskler
Vill sluta vara så lat
Vill vara 100% frisk
Vill acceptera mig själv
Vill vara nöjd 
 
 
 
 
 

Tretton eller sexton?

 

Tack så mycket!

När jag var mindre, hela mitt liv fram till jag var 14-15 ungefär tyckte jag att det var jättejobbigt när folk påstod att jag såg yngre ut än vad jag egentligen var. Jag sminkade mig för att se äldre ut och försökte klä mig mer vuxet. Kommentarerna försvann inte, och jag kände mig ännu mer ledsen över dem än innan. 


En gång när jag precis fyllt 13 kom jag in gratis på ett museum för att jag såg ut som 10. 
Det var någon som blev chockad när jag sa att jag skulle börja sjuan. I trean skämdes jag över min låga vikt, och försökte faktiskt under en lång period öka några kilon för jag trodde att det skulle hjälpa. Min längd har jag alltid haft komplex för.


Så ja, jag har fått höra negativa kommentarer om det, inte så ofta men det har hänt. Hur jag tog mig igenom det då vet jag faktiskt inte. Först blev man ju lite sårad och så, men sen lade jag nog inte ner så mycket tid på att tänka på det helt enkelt. Liksom "jaha, tyck vad du vill men jag bryr mig inte, so what liksom, har du inget bättre att säga" och så vidare. 

Ett undantag har varit i fotbollssammanhang. Varje match har jag känt mig så fruktansvärt underlägsen bara för mitt utseende. Jag kunde gå och hata mig själv en hel match bara för att jag var så liten och svag. Ingen (vet jag vet) har påpekat något där, det var från mig själv kommentarerna kom ifrån. 


Men för några år sedan ändrades mina ideal helt. Jag kände "om jag ska vara liten kan jag väl vara det ordentligt". Ville vara så liten som möjligt typ, och tog det som en komplimang när jag fick höra att jag såg ung/liten ut. Ett tag ville jag ärligt se ut som en tioåring och strävade riktigt efter att komma i allt för små storlekar, det blev lite extremt men i och med detta lärde jag mig att uppskatta det utseende jag fått. Jag kommer alltid att ha en liten kroppsbyggnad, ett babyface och misstas för att vara ett par år yngre. 


Och egentligen, vem vill inte se ung ut? Tänk vad man har igen det i framtiden, att få höra "va? är du fyrtio? du ser inte ut att ha fyllt 30 ens". 
Det kan också medföra att man får komma in på grejer billigare osv för att man kan dra av några år utan att någon misstänker att man ljuger. Visst, man kan behandlas som ett barn och det är riktigt jobbigt. Men samtidigt blir man ofta sedd som gullig och söt, och även om det kan verka nedlåtande ibland så är det ju inte helt fel ändå?  Dessutom kan man umgås med 99/98/97 utan att det ser ut som att man är deras mamma eller något, och jag är en person som gillar att umgås med yngre, hellre än med äldre. Det kan vara för att jag känner mig "på samma nivå" som de är. Nu sitter ju inte personligheten eller mognaden i åldern, men ni fattar. 


Det går att resonera fram och tillbaka. Hitta fördelar och nackdelar men i det stora hela gäller det nog att bara acceptera och se det positiva. 

 

Nuförtiden får jag inte höra det alls, jag tror att det är för att folk inte vågar säga det just för att de tror att jag ska bli sårad. Så jag uppskattar faktiskt att du ställer frågan! Andra tar det ofta negativt, men jag ser det från den ljusa sidan. 


Det viktiga är att tänka på att de som påpekar det inte menar något illa oftast, det är bara ett konstaterande. 
Som att säga "du är lång" eller "du har två ögon". 


Måste också lägga till att jag inte försöker klanka ner på er som är precis tvärtom, det vill säga att ni ser äldre ut än vad ni är. Innerst inne är jag lite avundsjuk på er. Eller var i alla fall, innan jag lärde mig att acceptera mitt utseende :)

 
Inte för att bilden har något med texten att göra, men det är ju jag iaf.

Varför ska man mäta olycka?

En sak som retar mig väldigt mycket är det faktum att olycka för många verkar vara mätbart. Nu på facebook ser man bara massa grejer om att en tjej nyligen begick självmord för att hon inte orkade med livet längre. Tydligen blev hon mobbad och nedslagen. Att sånt ska behöva hända är helt förskräckligt, men ännu värre är nog alla kommentarer hennes facebook-grupp har. Saker som "det finns de som blir mobbade, slagna hemma, har massa psykiska sjukdomar som senare begår självmord men ingen gör en facebook-sida om dem" och "jaha, lite mobbad och slagen, vad gör det? tänk på alla stackars...". Men jaha. Så då borde ingen ha rätt att må dåligt, att klaga, att gråta. För det kommer alltid finnas någon som har det värre. "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det." Jag har läste det citatet någonstans för längesedan och sen dess har det varit fast i min hjärna. Så himla sant. Det spelar ingen roll om du har alla världens pengar, människor runt omkring dig som älskar dig och allt verkligen går din väg. Du har ändå samma rätt att känna dig olycklig. Samtidigt som ett fattigt barn i ett fattigt land kan få vara hur lyckligt som helst. 
Ingen vet precis hur dåligt eller bra någon egentligen mår. För det kan man bara känna själv. 
Att tränga bort sina känslor gör ingenting bättre, men vad har man för val när samhället ser ut som det gör? 
Om jag tar mig själv som exempel. Jag var långt ifrån sjukast, smalast eller olyckligast. Men jag mådde dåligt ändå. Och jag har all rätt att klaga, trots att jag är medveten om att det finns så många andra som mår så himla mycket värre. Då kunde jag inte acceptera det, nu har jag lärt mig att göra det. 
We're all in the same game, just different levels. Dealing with the same hell, just different devils.

Framtidsplaner

Jag vill flytta. Jag trodde att nu när jag är iväg från min håla så mycket skulle jag börja tycka om den mer på något sätt. Men nej, det är om möjligt ännu värre nu. När jag kommer hem från skolan och hoppar av tåget så känner jag bara hopplöshet. Alltid grått, alltid dött, alltid tomt, alltid tråkigt. Min gamla skola vill jag inte ens gå förbi, då väcks för många känslor. Sitter och tittar på lägenheter nu. Om ett år är det ganska troligt att jag bor själv i en liten etta någonstans i Malmö. Men jag tvivlar på att jag kommer att klara det utan min familj. 
Jag tycker dessutom att det är lite jobbigt och vara ensam hemma, speciellt när jag ska äta. Bor jag ensam lär jag beställa hämtmat varje dag. Not so good. Äsch, vi får ta det då. Nu ska jag se till så att jag verkligen får en framtid, genom att plugga matte. Puss. 

Someday someone will come into your life and be the answer...

...as to why nothing in the past ever worked out.
Får vi hoppas.
 
Jag har tänkt tillbaka de senaste dagarna. Mycket, till och med så att tankarna har fått följa med mig in på natten och i mina drömmar. Varför just nu och varför överhuvudtaget har jag ingen aning om. Jobbigt är det. Extremt.
Jag ångrar så mycket, speciellt det jag aldrig gjorde. Jag ångrar att jag inte följde mina känslor. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde vara så dum och förtränga allt jag kände. Varför i helvete skulle jag alltid gå efter det som var rätt? Det visade sig vara det som bröt ner mig totalt. 
Jag kommer aldrig kunna bli den personen jag en gång hade möjlighet att bli. Och det är det som gör mest ont. 
 
Jag kan inte ändra på det som varit, men kan jag ändra det som ska komma? Eller har jag förbrukat mina chanser? Detta inlägg är inte lätt att förstå, så förlåt för det. Men ett tips till alla:
Följ alltid hjärtat, lita på dina känslor och våga satsa. Annars kommer du sitta här som jag. Inget dumt att se tillbaka på, inget att "ångra" just för att du helt enkelt inte har gjort något. No experience. Helt forever alone.  (Skämtåsido, jag älskar er mina älskade vänner och jag vet att jag har er och jag syftar självklart inte på er. ♥♥♥)

Frys ihjäl vinter

Är det något jag hatar mer än allt annat så är det KYLA. Det värsta som finns är att frysa.. Förra året började vintern i augusti ungefär så jag är inte hoppfull i år heller. Att behöva ha underställ och vantar inomhus i oktober är inte det roligaste. Inte heller att trotsa skolans idiotiska regler om "inga jackor i klassrummen" för att man helt enkelt inte kan tänka utan värme. För att inte tala om alla morgonar som måste upplevas bredvid ett element för att vara möjliga att ta sig igenom. Även om jag vet att det inte kommer bli likadant i år känns hösten/vintern som en väldigt onödig årstid. Jag röstar för sommar året runt! 
 

Flashbacks

 
Hur är det? Allt bra? Två frågor jag får allt för ofta. Svaren blir alltid jo, det är bra eller jadå, allt är bara finfint.
Sådan mästare jag är på att ljuga. För det är långt ifrån bra. Knappt godkänt ens.
Jag vill bara flytta härifrån och börja om på nytt. Skita i alla jävla personer som trycker ner mig. Som hindrar mig. Som hejar på min inre röst som säger att jag inte duger. Att jag inte alls är sjuk, smal eller olycklig. Det räcker inte.
Jag är fet och äcklig, mina lår är groteska. FAN VAD JAG ÄR ARG. Jag vill radera. Allt är så jävla hopplöst.
Velar fram och tillbaka. Ska jag, ska jag inte. Men vad är det värsta som kan hända? Jag är ju redan så socialt nere på botten som det bara kan gå. Blir jag av med alla mina såkallade vänner, så fine. Jag har ändå inte dem. Inte som förut. Jag vill inte gå i skolan. Orkar inte det. FUCK THIS. Jag orkar inte sova. Inte plugga. Inte gå ut. Inte städa. Inte göra någon nytta. Det enda jag gör är att äta och tänka på nästa måltid. Och hur det kommer bli sen. FYFAN.
JAG HATAR DETTA SÅ JÄVLA MYCKET! Vill avreagera mig.
 
Både intressant och sorgligt att läsa vad jag skrev för ett halvår sedan. Bilden är tagen då också och mitt leende talade väl inte sanning kan man säga.

No pain is permanent

 
(Jag i oktober/november 2011 & jag i september 2012) 


Då och då är det nog bra att påminna sig själv om hur långt man faktiskt har kommit. Hur många steg närmre man ändå är. Även om det känns som att målet aldrig kommer så får man se tillbaka på allt man klarat av. Man kan tycka att allt är precis likadant som förr, om inte sämre. Men det är bara om man tittar framåt, när man lägger märke till att det är en lång väg att gå. Så jag säger såhär, mät sträckan bakom dig och var stolt. Då kommer du komma i mål, förr eller senare. If you ever feel like giving up, always remember why you kept holding on. 
 
För ett år sedan. Då frös jag dygnet runt, jag tränade halvt ihjäl mig och fastän jag åt var det långt ifrån tillräckligt. Jag grät i princip varje dag, allt kändes hopplöst, jag var ensam fast jag hade så många runt omkring mig, jag hatade mig själv och alla andra och ville bara ha ett slut. Jag såg framåt och hoppades på en vändning som aldrig kom. Allt handlade om att försöka överleva ännu en meningslös dag. Jag trodde verkligen att lyckan skulle komma tillslut efter allt mitt slit och letande. Så blev det inte.
Idag kan jag träffa vänner på riktigt och verkligen känna hur mycket de betyder för mig, äta det mesta, gå på fester (dock inte fullt ut än), vara hemifrån i flera dagar och gå månader utan den minsta lilla träning. Det är jobbigt, men värt det. 
Jag har fortfarande dåliga och till och med hemska dagar. Men nu vet jag att det bara är tillfälligt. Morgondagen blir alltid bättre.
No pain is permanent. 
 

1.63

Jag har i några veckor nu känt mig ovanligt lång. För att vara jag då. Så idag bestämde jag mig för att mäta mig hemma hos farmor. Först visade måttbandet 1.64 och jag blev riktigt chockad. Sen kollade jag en gång till och då blev resultatet 1.63. 
FATTAR NI? Jag är en och sextioTRE centimeter lång!! Lycka. Jag trodde ärligt talat att jag hade fuckat upp min tillväxt för alltid, men tydligen inte. Detta kanske verkar löjligt, men det här är så himla stort för mig. Tre centimeter på ett halvår. Jag har inte vuxit sedan sjuan/åttan, men nu så. ÅHHHHHHH, kär i min längd. 

Your life is your message to the world. Make sure it is inspiring.

(Bild från förrförra helgen, min älskade syster och jag)
Dagen: 4.45 klev jag upp och gjorde mina vanliga morgonrutiner. På centralen träffade jag Sofia som skuggade mig idag. Så kul att se henne igen, allt för längesedan. Vi gick till skolan och tittade runt, hade kinesiska och sen håla, religion, lunch och matte. 
VI hann till och med med tåget tio över ett så jag var hemma lite tidigare. Sen jag kom hem har jag inte gjort ett skit. Skulle plugga men jag orkar verkligen inte. Måstemåstemåste ta tag i det. Pluggtips uppskattas!
 

Sen har jag funderat hur jag vill göra med bloggen. Det finns så mycket jag vill skriva om, så många tankar att dela med mig av men jag vet inte om jag vågar. På ett sätt är det lätt och roligt att lägga upp outfits, vardagsinlägg och shopping. Fast jag är mer än så. Det finns mer under ytan så att säga. Och jag tror att jag hade mått bättre av att få skriva av mig. Frågan är om ni vill veta? Är ni intresserade av mer känslo/tankar/åsikts-inlägg eller är det bra som jag har det nu? Visst, jag bloggar för mig själv men ni läsare är en viktig del för att det ska vara kul och givande. 
Jag har massa ofärdiga inlägg på lager, så efter en stunds överläggning med mig själv kommer jag att avgöra bloggens framtid. Åh så jobbigt. Hjälp?

RSS 2.0